Hotfulla situationer som uppstår när föräldrar utan umgängesrätt kommer för att hämta sina barn. Våldsamma konflikter mellan föräldrar som äger rum i skolan. Familjerättstvister som invaderar skolan och förskolan ställer till med stora problem för både personal och barn – trots det saknas ofta handlingsplaner och rutiner för samverkan med socialtjänsten.

Det hela började med att ett forskarteam, lett av professor Maria Eriksson på Sociologiska institutionen vid Uppsala universitet, undersökte barns upplevelser av familjerättstvister. För att hitta barn med den erfarenheten läste de ett stort antal domar i familjerättsmål – och såg hur förskolor och skolor ofta drogs in i och, frivilligt eller ofrivilligt, fick spela en stor roll i dessa mål.

– Vi såg när vi gick igenom alla dessa domar att personal i förskolor och skolor väldigt ofta blev delaktiga i målen. Det kunde handla om att de fick lämna uppgifter till domstolen, att de fick vittna, eller att domstolen utnyttjade institutionerna för att hantera föräldrarnas konflikt vid byte av barn för umgänge. På så vis fick personalen något slags roll som konfliktlösare, säger Elisabet Näsman, professor i sociologi och en av dem som var med i forskargruppen.

Teamet blev nyfiket dels på hur vanligt det var att familjerättstvister på något sätt invaderar skolor och förskolor, dels på hur personalen upplevde dessa situationer och vilket stöd de fick i sitt agerande. När de sökte efter tidigare forskning fann de ingenting alls – vilket fick ämnet att kännas än mer angeläget.

Svåra situationer

Ett nytt projekt initierades därför, lett av Elisabet Näsman. Sammanlagt 220 enkäter skickades ut till 110 förskolor och 110 skolor i Mellansverige. Dessutom intervjuades ett urval av personal på förskolor och skolor. Och resultaten var tydliga. 86 procent av förskolorna och 75 procent av skolorna hade erfarenhet av att lämna information till familjerättsutredare. 50 procent av förskolorna och 28 procent av skolorna hade erfarenhet av att överlämningen vid umgänge i samband med svåra konflikter och våld, skedde i förskolan och skolan. Och så många som två av tre skolor (66 procent) och var fjärde förskola (27 procent) hade erfarenhet av att barnet hade visat rädsla för en förälder.

– Vi förstod ju ganska snabbt att det här med att dras in i föräldrars tvister om barnen var en erfarenhet som många pedagoger delade. Man upplevde också situationerna som väldigt problematiska.

I intervjuer vittnade pedagoger om att det kunde saknas rutiner och handlingsplaner samt stöd från ledningen när de skulle hantera svåra familjerättssituationer. Det kunde gälla allt från att ett barn som inte ville träffa en förälder med tvång hämtades från skolan till att en förälder som inte hade rätt till umgänge kom till institutionen för att hämta sitt barn och uppträdde så hotfullt att personalen lämnade ut barnet av rädsla för att annars inte kunna skydda sig själva och den övriga barngruppen.

– Det här är ju mycket svåra situationer för såväl personal som barn, både det barn som är direkt inblandat i konflikten och övriga barn som ser på. Trots det saknades i de allra flesta fall rutiner för den här typen av situationer och den enskilda pedagogen kunde vara utlämnad åt att lösa situationen efter egen förmåga.

Fördjupning behövs

Studien som Elisabet Näsman och hennes kollegor gjorde pågick under ett år (2010) och den begränsade projekttiden innebar att de inte hann med mycket mer än en första kartläggning av problemet. Men det framgick tydligt att det fanns stora brister på området och att vissa åtgärder vore särskilt önskvärda för att förbättra både pedagogernas och barnens situation.

Att dras in i föräldrars tvister är en erfarenhet som många pedagoger delar.

– Alla pedagoger i skolan och förskolan borde få en utbildning i att hantera den här typen av svåra konfliktsituationer. Varje institution borde ha en handlingsplan och på myndighetsnivå borde samverkan mellan domstol, socialtjänst och förskolor och skolor bli mycket bättre. Som det är idag finns ingen automatisk rapportering alls till institutionerna om till exempel resultat av vårdnadstvister eller beslut om kontaktförbud, trots att domar i familjerättstvister är offentliga och det alltså inte finns några formella hinder för att informera förskolor och skolor. Pedagogerna är hänvisade till föräldrarnas eller barnets egna versioner och har ofta inte en aning om hur den juridiska situationen faktiskt ser ut.

Så man skulle kunna sammanfatta det hela med att det behövs mer forskning – som kan ge underlag för åtgärder?

– Ja, det finns goda skäl att forska vidare. Och jag skulle inte ha något emot lite gammal hederlig aktionsforskning – att få igång ett utvecklingsarbete mellan skolorna och berörda myndigheter skulle vara otroligt värdefullt.

Text: Anna Matzinger